På lokstallsområdet i Västervik finns idag fem byggnader. Tidigare fanns det betydligt fler byggnader på området men efter hand som smalspårstrafiken minskade försvann även användningen av lokalerna. 1999 blev de första avtalen klara kring ett övertagande av byggnaderna från SJ Fastighet och upprustningen av området kunde påbörjas, en affär som formellt avslutades 2008. Numera ägs byggnaderna av Förvaltnings-AB Smålandsbanan och flertalet används av Tjustbygdens Järnvägsförening.
Bilden ovan visar lokstallsområdet i början av 1960-talet. Längst bort till vänster syns den numera rivna reparationsverkstaden. Fortsätter vi sedan åt höger följer lokstallet (byggnaden med svängt tak), personalhuset, motorverkstaden sammanbyggd med rälsbussgaraget, även det 1993 rivna godsmagasinet syns längst till höger i bild.
Lokstallet
Lokstallet i Västervik är ett så kallat rundstall. Det innebär att det är byggt som en del av en cirkel med en vändskiva i centrum. Vändskivan hade ursprungligen två huvudsakliga uppgifter. Den ena vara att förflytta fordon mellan de olika spåren i lokstallet och den andra var att vända fordon. Ånglok är oftast byggda för att huvudsakligen framföras i en riktning, oftast med pannan främst. Det går att köra ett ånglok även i så kallad backgång men det ger sämre ergonomi för lokpersonalen då reglage och instrumentering hamnar åt fel håll i förhållande till körriktningen. För tenderlok innebär det ofta även att den största tillåtna hastigheten sänks. Ett exempel på det sistnämnda är Tjustbygdens Järnvägsförenings ånglok L18p 3147 som är godkänt för 60 km/h med pannan främst men bara 40 km/h om tendern går först. Västerviks lokstall är det största kvarvarande rundlokstallet för smalspår i Sverige. Det har nio stallplatser, numrerade medurs från 1 till 9.
Till skillnad mot många andra lokstall så har lokstallet aldrig haft något vattentorn, något som var vanligt vid stora lokstall. Efter att tidigare ha pumpat vatten till loken från egen brunn så kom lokstallet senare att anslutas till stadens vattenledningsnät. Möjlighet till vattenpåfyllning har funnits på samtliga stallplatser. Den äldsta delen omfattar stallplatserna 1 till 4 och byggdes av Westervik-Åtvidaberg-Bersbo Jernväg (WÅB) inför banans öppnande 1878-79. Stallplatserna var då tillräckligt långa för att rymma de treaxliga tanklok som användes vid västerviksbanorna. I samband med lokstallsbygget installerades även den första vändskivan med en diameter på 4,75 meter, fullt tillräckligt för dåtidens korta lok. Hultsfred-Westerviks Jernväg hade genom ett avtal med WÅB rätt att använda lokstallet i Västervik för uppställning av sina lok.
Fler och större lok kom att köpas in och 1889 byggdes lokstallet till första gången med platserna 5 och 6 som var något längre än de ursprungliga fyra. Vid utbyggnaden byttes även vändskivan mot en större med diametern 5,4 meter. 1900 var det dags för nästa utbyggnad, då tillkom stallplats 7 som var ytterligare något längre än de tidigare. 1904 levererades det första tenderloket till västerviksbanorna. Loket var för långt för att rymmas på vändskivan men man ville slippa kostnaden för att byta till en längre vändskiva. Loket försågs därför med ett koltag framför förarhytten, på ena sidan av gångbordet, och på motsatta byggdes en mindre vattentank. Med hjälp av detta arrangemang blev det möjligt att koppla ifrån tendern innan loket kördes in i lokstallet. Även loket HWJ 22, nuvarande L18p 3147, hade denna typ av anordning vid leverans men den togs senare bort.
1905 kom lokstallet att byggas ut igen, denna gång tillkom plats 8 som var lika lång som plats 7. 1914 levererades nya större lok till Västervik, de så kallade tunntenderloken. I samband med detta förlängdes stallplatserna 3, 4 och 6. De nya loken gjorde även behovet av en ny vändskiva akut. Lidköpings Mekaniska Werkstad fick därför i uppdrag att tillverka en vändskiva med 13 meters diameter. Den kom att utföras som ovanpåliggande med de bärande balkarna som en uppåtgående båge. Denna typ av vändskiva var väldigt ovanlig men för Västerviks del nödvändig då vändskivans ringräl kom att korsas av industrispår som gick mellan lokstallet och reparationsverkstaden där det var trångt med utrymme.
Den sista förlängningen av stallplatser gjorde 1927 då plats 1 och 2 förlängdes för att vardera kunna rymma två av banans kortaste ånglok. Samtidigt med den ombyggnaden byttes även papptaket på lokstallet. 1929 gjordes den sista utbyggnaden av själva lokstalls delen då plats 9 byggdes. Denna stallplats byggdes lite annorlunda jämfört med de övriga då den har portar i båda ändarna och har tidigare haft genomgående spår. Golvet är dessutom relativt plant jämfört med övriga stallplatser som är byggda med smörjgravar. Stall 9 kom att användas för spolning av lokpannor. 1937 kom ytterligare en utbyggnad att göras i anslutning till stall 8. Då byggdes en värmecentral med tillhörande skorsten på baksidan av lokstallet. Värmecentralen stod för uppvärmning av reparationsverkstaden, lokstallet och verkstadsförrådet. Från början användes en ångpanna tillverkad 1905.
1949 kom västerviksbanorna att tas över av SJ och Västerviks lokstation hamnade först under 27:e maskinsektionen i Växjö. Redan året därpå gjordes en omorganisation och Västervik kom istället att hamna under 2:a maskinsektionen i Växjö. Ångloksdriften i Västervik kom att upphöra under andra halvan av 1950-talet. Persontrafiken kom att utföras helt med rälsbussar och för godstrafiken som till stor del gick via södra banan till Hultsfred kom nyare diesellok av typen Tp att användas. I samband med att Tp-loken infördes kom samtliga tio portar på lokstallet att bytas mot större och portvalven höjdes för att loken skulle kunna komma in i lokstallet. Ett par år senare så kom även stallplatserna 1,2 och 4 att få nya arbetsgravar och i samband med detta fick arbetsgraven vid stallplats 1 en sänkgrav som möjliggjorde utbyte av hjulaxlar. Värmecentralens ångpanna byggdes om för oljeeldning 1956. Ombyggnaden var inte lyckad alls, redan efter fyra dagars drift smälte eldstadsvalvet och pannan blev obrukbar. Den ersattes under vintern 1956-57 av ånglok som fick stå för att ge ånga till uppvärmningen.
För att ersätta den tidigare ångpannan byggdes hela värmecentralen om 1957-58. Ytterväggarna höjdes 1,5 meter och det gamla taket byttes mot Siporex-takplattor. Det installerades även två oljeeldade varmvattenpannor av fabrikatet Parca, tillverkad av AB Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping. Stallplatserna 1-6 fick ett nytt värmesystem för varmvattenuppvärmning. De stallplatser som försågs med vattenburen värme fick även förbättrad isolering av taken och skorstenarna av gjutgods som använts som rökfångare för ångloken togs bort. Värmeledningarna till övriga byggnader byttes mot nedgrävda eternitrör.
Västerviks lokstall fortsatte att användas för smalspårsbruk fram till dess att norra banan breddades 1964. Efter att norra banan breddats kom godstrafiken att styras om till att istället gå norrut via Åtvidaberg med normalspårslok. Arbetsuppgifterna för Tp-loken försvann och de förflyttades alternativt blev ombyggda till normalspårslok. Behovet av ett smalspårigt lokstall i Västervik försvann därför och vändskivan skrotades. Spåren försvann från de flesta stallplatserna, den enda plats som fick behålla spåranslutning var plats 1 som försågs med normalspår och fick portarna breddade. Övriga delar kom att användas för andra ändamål, bland annat av banavdelningen men hyrdes senare ut externt. Värmecentralen kom att läggas ned 1977 och de kvarvarande byggnaderna anslöts till det kommunala fjärrvärmenätet.
Tjustbygdens Järnvägsförening fick tillgång till plats 6 på 1980-talet. Där fanns det fortfarande spår men utan direkt anslutning till övriga bangården. Redan i slutet av 1980-talet framfördes önskemål från Tjustbygdens Järnvägsförening om att ta över lokstallet från SJ. Det kom att dröja fram till 1999 innan någon långsiktig lösning nåddes. Under tiden hann lokstallet förfalla och delar av taket rasade in vid stall 6 som Tjustbygdens Järnvägsförening disponerade. Till sist kunde Förvaltnings-AB Smålandsbanan och SJ Fastighet komma överens om ett övertagande av bland annat lokstallet. Byggnaden kunde börja renoveras och bland annat byttes stora delar av taket runt 2001. Även stall 1 återfick sin smalspårsanslutning vid denna tid, normalspåret fram till stallet spikades in och invändigt kunde smalspårsräler läggas på sina tidigare platser innanför normalspårsrälerna.
De kvarvarande hyresgästerna flyttade ut och gradvis kunde lokstallet återfå sin gamla funktion. 2006 kom en vändskiva på plats framför stallet igen. Den har en diameter på 12,5 m och är av den vanligare modellen med en grop där de bärande balkarna löper. Övriga stallplatser kunde spåranslutas efter hand och 2009 var samtliga stallplatser åter försedda med spår. Numera är plats 1 och 2 ångloksverkstad och plats 9 används för att kunna lyfta fordon vid exempelvis boggibyten. Övriga stallplatser används som uppställningsspår med förvaringsutrymmen på övriga ytor.
Bilden nedan visar en annorlunda bild av lokstallet, tagen i oktober 2019. Fordonen som syns på bilden är från vänster ångloken S2p 3037, Np 3050 och L18p 3147, sedan personvagnen Bp 439, lokomotorn BLJ 2, personvagnen Bp 340 och rälsbussläpet UBo3yp 2133. Därefter Gp 3042 och sist, men inte minst, lokomotorn Katrinefors Bruk 2.
Omnibussgaraget
Bussgaraget uppfördes av tegel 1946 och hade plats för fyra landsvägsbussar. Tidigare hade delar av motorverkstaden nyttjats som bussgarage. Byggnaden användes fram till 1988 för landsvägsbussar, sedan kom Banverket att använda byggnaden som garage och förråd fram till 2003. Numera är byggnaden uthyrd till ett utomstående företag.
Personalhuset
Huset började uppföras 1901 som förrådsbyggnad för att ersätta en byggnad som tidigare brunnit. Den lägre delen av huset är uppförd i tegel tillverkat vid Almviks tegelbruk. Från början var den delen avsedd som förråd av brandfarliga effekter. Den högre delen av byggnaden har trästomme. 1935 inreddes två bostadslägenheter i huset och fasaden reveterades. I samband med detta byggdes även delen av tegel ut för att rymma bland annat tvättstuga. 1946 byggdes huset om för att bli personallokaler med bland annat omklädningsrum och matsal. I samband med detta så byggdes huset ut i riktning mot Norra Bangatan. Huset användes fram till 2003 som personallokal för Banverket och på övervåningen hade SJ Idrottsförening en luftgevärsbana på den stora vinden som fanns där.
Efter att Förvaltnings-AB Smålandsbanan tagit över huset så har det anpassats för Tjustbygdens Järnvägsförenings behov. Vinden på övervåningen är numera ombyggd med tre sovrum, biblioteksdel och ett mindre arkivrum. Ett rum som tidigare har varit omklädningsrum har byggts om till sovrum. På bottenvåningen i tegeldelen av huset finns omklädningsrum, kombinerad tvättstuga och duschrum, toaletter och torkrum. Övriga delar av bottenvåningen rymmer orderrum för trafikpersonal, kök och matsal som även kan användas som undervisningslokal, tv-rum samt fem sovrum. Av de nio sovrum som finns i huset så hyrs fyra ut till mer aktiva medlemmar som vill ha ett eget utrymme. Övriga fem sovrum disponeras fritt av aktiva medlemmar då dessa tjänstgör åt föreningen.
Rälsbussgaraget och motorverkstaden
Den äldsta delen av byggnaden uppfördes i tegel 1936 efter ritningar av ban- och maskiningenjör Erik S Halén. I sitt första utförande utgjordes byggnaden av tre spårplatser i rälsbussgaraget, längst in i nuvarande stora hallen. Utöver detta fanns det tre garageplatser för landsvägsbussar vinkelrätt mot spåren i en del som numera utgör verkstadslokalen. En av portarna för bussgaraget finns fortfarande kvar, på bilden ovan syns porten till höger om lokomotorn. 1938 gjordes en första tillbyggnad då rälsbussgaraget förlängdes och redan året efter gjordes nästa tillbyggnad då de tre nuvarande verkstadsspåren tillkom. 1942 byggdes lokalerna ut en sista gång med en förrådsdel i anslutning till dåvarande bussgaraget och rälsbussgaraget fick sin nuvarande längd. I samband med tillbyggnaden 1942 inreddes en motorverkstad i den del som inrymde bussgarage, man installerade även ett automatiskt brandlarm från LM Ericsson som visade sig vara en klok investering redan ett par år senare då verkstaden kom att eldhärjas den 8 oktober 1945. Mer om branden går att läsa på följande länk: Verkstaden brinner i Västervik
Verkstaden återuppbyggdes efter branden men det gamla trätaket byttes mot ett av Siporex-takplattor och en lanternin med ljusinsläpp byggdes utmed mitten av byggnaden. Lanterninen finns fortfarande kvar men ljusinsläppen är numera igensatta. Två av portarna för landsvägsbussar kom att sättas igen och bussarna flyttade 1946 till ett eget nybyggt garage. 1952 började de nya rälsbussarna littera YCo5p att levereras till Västervik och då dessa var längre än de tidigare använda rälsbusstyperna så förlängdes två arbetsgravar i verkstadsdelen 1954. Året efter förlängdes ytterligare två arbetsgravar i rälsbussgaraget. Efter norra banans breddning 1964 kom verksamheten vid Västerviks lokstall att omorganiseras och motorverkstaden blev uppställningsplats för Tp-lok fram till 1966. Även lokomotorer och banarbetsfordon kom att ställas upp där. Rälsbussarna kom mestadels att stå i rälsbussgaraget som i föreningssammanhang kallas "Stora hallen".
Västervik som egen verkstad i SJ-organisationen upphörde 1975 då underhållet av kvarvarande motorvagnar med tillhörande släp flyttades till Växjö. Lokomotorer och överföringsvagnar för godstrafiken underhölls även i fortsättningen i Västervik men av ditrest servicepersonal. 1981 påbörjades avvecklingen av rälsbussgaraget då ett av de tre spåren revs för att ge plats åt landsvägsbussar. Spår 4 och 5 behölls för uppställning av motorvagnar fram till dess att persontrafiken på södra banan Västervik-Hultsfred lades ner 1984. Därefter revs även de två kvarvarande spåren och hela stora hallen anpassades för bussverksamheten. 1985 gick den sista smalspåriga godstrafiken från Västervik och därefter avvecklade SJ sin verksamhet helt i motorverkstaden. Tjustbygdens Järnvägsförening hade sedan 1979 haft tillgång till delar av byggnaden men kunde 1985 bli hyresgäst till hela för detta motorverkstaden.
1988 ändrades stora hallens utseende rejält då samtliga fönster sattes igen och de tidigare träportarna ersattes av nuvarande skjutportar. SJ Buss blev av med trafiken i Västerviksområdet 1989 och flyttade ut från stora hallen. Den kom sedan att hyras ut till olika privatpersoner under flera år. Motorverkstaden har under de senaste 30 åren byggts om en del invändigt för att bättre passa behoven hos föreningen. En övervåning med omklädningsrum och ett mindre kontor har tillkommit i den gamla förrådsdelen. Det finns även ett fikarum med fullständigt kök. En del av verkstaden är tillsammans med nuvarande förrådet avskild för att öka brandsäkerheten. Sedan Förvaltnings-AB Smålandsbanan blivit ägare till byggnaden så har Tjustbygdens Järnvägsförening numera även tillgång till stora hallen som rymmer bland annat mekanisk verkstad med maskiner för metallbearbetning och en snickeriverkstad. Sedan 2016 är även spår 4 återuppbyggt och används för uppställning av trafikfordon.
Uthus
I direkt anslutning till motorverkstaden finns ett mindre uthus av trä. När det byggdes är inte känt men det stod på platsen redan på 1960-talet. Det var tidigare öppet på en sida med en mindre del avskärmad av nätväggar. Numera är det helt inbyggt med två utrymmen som används som kallförråd.